på ett vidvinklat ofullständigt sätt
sju lakoniska förehavanden

⌈i självvald inbromsning⌈i avbruten genomgång⌈i tillväxtondulering⌈i fartblind upprepning⌈understrecket
⌈öppen mun vidgad⌈i minimal skakning**⌈med insugen tunga

av och med cc
ljud Richard Chartier

Jag tänker på knappt märkbara rörelser med spetsig vinkel, i kortlivade serier, ibland avbrutna av obefogade beteenden.
Kanske även en skummad läsning. I samtal med en utsträckning av betydelser mot det vidvinklade. Så sagt, verkar det hela väldigt pretentiöst. Det borde det inte vara. Min avsikt är att vara väldigt specifik i det återhållna. Så att dansen kan rensa rummet ***, därmed bredda och samtidigt avgränsa sikten.

Från en mail korrespondens med Silvia Bettiroli inför eventuellt möte i Milano
cc 20 maj 2026

*
Arbetet med detta underlag bygger på en läsning av TUNG, en samling texter från ett decennium av cc / ccap-dansande. Titeln TUNG anspelar på det faktum att boken, precis som detta underlag, faktiskt är tung, men också en manifestation av ett snabbfotad, oberört, spritt och mycket plastiskt dansande. Lätt att bläddra i. Omöjlig att fånga.

**
Bland många andra relevanta referenser, se Trasumanar e organizzar, en samling dikter av Pier Paolo Pasolini som utforskar spänningen mellan transcendens (det irrationella och mystiska) och politisk handling (organisation och revolution). Publicerad 1971, markerar den ett radikalt avsteg i hans poetiska stil.

***
För att parafrasera Giorgio Agamben, La mente sgombra (2023).

ett ensamt solo som likt sin titel underhåller en handfallenhet medan det faller i en hand
bokstavligt, i den vänstra handens handgrop*

av och med cc
ljud Richard Chartier

handfallen

när du faller sträcker du ut din hand och tar emot fallandet på fallets botten
i den bottenlösa avgrunden som det handfallna faller i finns inget plant att värja fallandet emot

men det häpna rådvilla finner omedelbar stötdämpning i handen själv
i den grop som handen böjer sig inåt till att ringa in det som annars skulle rusa ut ur sikte

det handfallna som faller i sin handgrop är en stilla bild
men ingen orådig sådan utan en som är redo
redo att ta emot synen av det bottenlösa
när det faller i handens fallgrop

en vänsterhanddans utger sig kunna falla inuti språkets minsta vrår
vari den svarslösa blir många fler oövervinnerliga
i handens sparsamma utrymme

från TUNG (2023)
cc 2020 (på väg till flera sömngångerskor)

Solot, som idisslats i flera år, strax efter sitt framträdande drog sig tillbaka från yttre granskning.
För att i stället, på rätt avstånd från sitt sammanhang inåt-böja sig på obestämd tid.
Återupptaget med förnyat syfte inom ramen för projektet TIO ROP 2026.
Genast överfört till en nedmonterad dans som förblir densamme.
Med ett nytt namn, TUNGA I VINKEL.

Dansaren ställer sig i ett hörn och tar sig rätten att dansa utan förevändning.
Förutom den att vara ultraspecifik. Och att förbli stilla, även när i fritt spinn.
Som om hon vore gjord av ett högreaktivt material, instabil i sin kärna, antändbar i varje sitt mått.
Tack vare en koreografi som, liksom dansen, vet hur man kan röra på sig utan att ändra sin position.

Snabb som en vessla, stilla på plats. Dansen iakttar sin begränsning.

Särskild uppmärksamhet ägnas den ena handens insjunkande grop, vari dansen griper sitt vackraste fall.
Och till det ökande trycket som inskränker hennes verkningsomfång för att genast kasta henne i centrifugalkraftens virvelmakt.

Språket i spin, tungan i böj. I en snårig hörna. Där hon rusar i väg. Ostraffad.

Detta solo är en vidöppenhetensdans, inställd på en snäv dia-logik, nedtecknad i små bokstäver, i ett något röjt rum. **
En dans i beståndsdelar, inordnade i korta stycken, samlade i långrandiga serier.
Varvade med mindre konkreta, lätt nostalgiska aktiviteter.
En mjuk ***, rigorös dans.
I ensam, nästan trådliknande tillgivenhet.

av och med cc
ljud Richard Chartier

TUNGA I VINKEL ger Cristina chansen att dansa i trånga utrymmen, vare sig de är fysiska, mentala eller omständighetsbetingade.
Där hon bekräftar dansen som en självförsörjande, analogvirtuell aktivitet. Omplacerat och återgett i all sin flerspåriga komplexitet och ändå direkta enkelhet. Två steg bort från vardagen. Utan skådespel, för ingen att konsumera.

*
Oriktig översättning av den italienska titeln LINGUA ACUTA (spetsig tunga / språk)

**
För att parafrasera Giorgio Agamben, La mente sgombra (2023)

***
Otillräcklig översättning av det italienska ordet morbido som står för mjuk, men även indikerar en känsla, uppmärksamhet eller attraktion som är så överdriven och besatt att den verkar onaturlig eller sjuk (morbid).

Placerad i ett utvidgat utrymme, vänd mot en åskådning, vidgar den spetsiga tunga sin synvinkel och gör sig trubbig.
Varpå dansen finstrimlar varje sin rörelse och komposterar (2) sina drag.
Tack vare en koreografi som vet hur den ska nysta till sig, utan att kompromissa sina ställningstaganden.
Som om det vore möjligt att tunna ut sin egen förankring och samtidigt bevara dess bevis.

Tunn som den är. Skarp och genomträngande. Dansen åter-hämtar sig.

Arbetet beaktar sin tunga / språklighet när den beträder / intar (3) en rumslighet (fysisk diskursiv) för henne alltför utspridd.
Särskild uppmärksamhet ägnas konfigureringen av en negativ urgröpning, vari allt spill kan inhämtas.
Och till det avtagande vinkelberoende avlastningstryck som driver varje hennes rörelse alltmer mot en förfalskad insida.
Varpå dansen förlitar sig på en ständig förskjutning av minimala skillnader, genom vilken hon modulerar sin hastighet, riktning, densitet och intensitet. Och slutligen förändrar sin substans och språkliga räckvidd.

Alltmer ihärdig. Ändå lugn. Dansen förblir densamme, redan en annan.

Dans uppskuren i allt skarpare remsor. Som trasslar in sig i andra saker, bilder, rum, förhållanden och sammanhang.
Dans i mycket korta stycken, modulerade i oändlighet, med interferenser av olika innehåll och andra allianser.
Kedjor av enstaka länkar. Upp-rörd koreografi. Som anger nya rester. I en kadens av upprepade rester.
Som förlitar sig på en utdragen åter-hämtning, genom vilken hon återigen bekräftar sitt värde.

Som tidigare, annan än tidigare (4).

Dansandet blir ett bricolage av avgränsade åtgärder, omfördelade till olika hörn (rumsliga och diskursiva).
På olika avstånd. I ostadiga sinnesstämningar.

Obotfärdig, i grunden polemisk.

Denna TUNGA är mer pedantiskt, avsevärt mindre liderligt än sin spetsvinklade tvillingsyster. Lika beslutsamt, nästan flitigare.
Den påstår sig vara trubbig (5) inte för att hon är dum, snarare för att hon sprider sig i ett frivilligt erkännande utan att utspädas.
Alltmer spjutsetsvinklad, redo att bli utspridd (uppfattad). Utan något anspråk på att bli uppskattad.
Den ligger där, öppen som en öppen bok, som vi bläddrar i med skelögd blick.

Rummet och språket redan uppspända mellan flera perspektiv.
Blicken och tungan äntligen i parallaktisk triangulering (6).

TUNGA I VIDVINKEL dansar i rymliga rum, bekanta och främmande. I vetskap om att varje situation måste hanteras varsamt. Som bäst genom en mildgiven, beslutsam gest, fri från territoriella anspråk. RELATERANDE AKTIVITETER; läsekrets i koreografi för och med studenter i dans och arkitektur och andra dansutvikningar för och med professionellt verkande aktörer inom koreografi.

(1) Oriktig översättning av den italienska titeln LINGUA OTTUSA (vidvinkel / trubbig vinkel tunga / språk)
(2) Otillräcklig översättning av det italienska decompone som står både för nedmontering och kompostering
(3) Otillräcklig översättning av italienska subentra som står för subversivt interfererande och att beträda under
(4) Citat från Sonja Åkesson, även i referens till den kritiska diskursen av Brain Massumi och flera därtill
(5) Otillräcklig översättning av det italienska ottusa som står för både vidvinkel och dum, långsam att förstå, med låg intelligens eller med ett slutet sinne
(6) Se Slavoj Zizek, The Parallax View (2006)