my lips (from speaking) (2002)

my lips härmar djuren och menar att dansen ingalunda ryms inom talandet. Strikta strukturer, snabba glidningar och absurd humor övervakar samtliga rörelser. Publiken kommer och går, dricker och äter. Stirrar på cyber-kaniner, avundas en domherre. Hästar och giraffer betar i oberäknelig blandning. Vem talar och vad sägs förblir osagt. Alla förnimmer något.
my lips är en plats- och situationsspecifik installation.
koreografi Cristina Caprioli
dansare Jennie Lindström, Helena Franzén, Johanna Klint och gäster
soundscape Mateusz Herczka
ljus Emma Westerberg
foto Peter Gunnarsson, John Heurgren
producent Birgitta Ebler
giraff/scenograf: Jan Borén
foto ovan Anna Diehl
premiär december 2002 i Hörsalen på Kulturhuset, vidare spelad mars 2004 på Dunkers i Helsingborg, inom ramen av Dansbiennalen, samt 2022 inom ccap retrospektiv i Berlin.
cc anteckningar december 2002
my lips rörelse och kropp intresserar sig för språket och tiden. Genom att röra sig mellan punkter, genom att uppbryta flöde till enskilda intensiteten, iakttar rörelsen (och kroppen) sitt revir och tolkar det som en öppen plats, en begränsning i simultan expansion. Serier av detaljer, korta transportsträckor, mycket korta kurvor, kanter, hörn, accenter, apostrofer, kolon, utropstecken, komman, frågetecken fortplantar sig asynkront i kroppen, förbiser rummet och sprider en illusion av tid. Förskjutningar, upprepningar, uteslutningar, exakta antydningar till icke synliga förlagor, kopior, skuggor av ej återgivna original: skeenden, sekvenser utan början, mitt och slut, händelser utan förlopp. Allt samtidigt och inget sekundärt, inget bättre eller sämre, viktigare eller mindre meningsfullt.
Lätthet, hastighet, täthet och reduktion, svindlande kast mellan tanke, idé och praxis. Metodiskt och med minutiös precision bygger dansaren ett nätverk av självbärande semantiska system, auto-poetiska syntaktiska strukturer i hoppet om att få tillgång till en icke idealiserad självbild. Mimesis som övning i dis-identifikation. Abstraktion som övning i dis-identifikation. Den dansande kroppen formulerar en slags nödvändighetens poetik, en tidens topografi som kartlägger rummet inte i geometriska / geografiska termer utan snarare rytmiska, a-rytmiska, språkliga. Med blicken primärt riktad mot kommatering, interpunktion, bebor kroppen sin kropp och sin omgivning. my lips talar, där språket brister.
PS. Arbetet, så som dessa anteckningar stödjer sig mot texter av Helene Cixous and Luce Irigaray.