Other Pieces

Kroppspartiturer och virtuella spår som försörjer de mönster och omständigheter genom vilka begrepp och göranden som att läsa skriva tala låta lyssna etc. kan återkommande spåras och åter-förnimmas.

läsa

LIGGTID

En skrollande text projiceras över och bakom tio vilstolar som placerats på rad längs en sidovägg. Publiken ligger och vilar i stolarna under en transparent plast-filt på vilken de fångar den skrollande texten. Men texten färdas fort och endast enstaka ord eller satsfragment kan fångas. Därför, trots att läsandet fortgår förblir textens fulla mening otillgänglig. Ändå läser de, nu på ett flersensoriskt sätt, liggandes medan de underkastar sig (ligger under) textens omsvepande, snabbt förbipasserande upplysning. Utomstående publik förmår däremot läsa texten i sin helhet och kan förnimma denna ofullständiga och ändå belysande läsning.

Liggtid påstår att språket är en rörelse som färdas emot och snabbt förbi oss och vars mening vi därför varken kan läsa eller fånga, men alltid är omsvepta och påverkade av. Vidare vidhåller den att om vi ligger stilla, dvs. om vi själva inte rör oss minst lika fort som språket gör, kommer språket att förbli utom vårt räckhåll.

Liggtid funderar dessutom över ordet förståelse (engelskans under-stand), om det bokstavligt betyder att ’stå för? eller före? vidare undrar den vad det i så fall innebär i termer av hermeneutik och framförallt av köns- och maktpolitik… Likaså funderar den över orden underkastelse (att kasta sig under) och underhållning (att hålla sig, eller det/den under), huruvida de är ord som refererar till en slags njutning i oförståelse – genom ojämlik medverkan(!).

Liggtids vidare avsikt är att påvisa att varken transparens eller orörligt underläge – dvs. att se igenom under en text (undertext), eller att placera sig under/underkasta sig en text – är en garanti för förståelse, för att istället påstå (stå på!) att den mest sammanhängande läsningen åstadkommes på avstånd, från ’utsidan’, mer så, som bäst av en utomstående ’tredje’ part. Varför den förespråkar partiell (o)förståelse som ett rimligt sätt att ’förstå’ en text genom – samt att ’ligga under’ som ett tillfredställande sätt att (inte) förstå (’stå för/före’) en texts meningsproduktion.

ljuda

COCKPIT

Någon ligger i förarkabinen på en (fiktiv) rymdfarkost, på färd in i en text som färdas i rymden och förbi påstådd kabin och någons kropp. Den (någon) försöker avläsa och språka/ljuda texten genom att fånga den med sitt visir och andra transparanta ytor. Men texten färdas för fort och den (någon) lyckas endast fånga enstaka ord eller brutna tecken. Läsningen/ljudandet blir till en bunt obegripliga, osammanhängande läten, medan bilden av språkandet börjar tala. De utomstående åskådarna däremot, läser texten utan besvär medan de förnimmer bilden av det misslyckade uttal och kommer till insikt om att textens annars familjära språk kan låta och se ut annorledes än förväntat.

COCKPIT iscensätter det skrivna ordet/texten som en mot oss rusande och förbipasserande rörelse vilken ingen mottagare kan avläsa, men ändå alltid känner sig uppmanade att uttala. Vidare menar den att ingen läsare kan språka en text, samtidigt som vilken någon som helst kan ljud-navigera de ordande partiklar texten skingrar över oss alltmedan den färdas i rymden med farten av ett stjärnfall. Med andra ord, den antar de ofullbordade, osammanhängande, obegripliga textlätena som ett ypperligt sätt att både läsa och språka språket – och den bild dessa läten ger upphov till som ett tillfredställande sätt att bli del av/delta i tillblivelsen av mening.

teckna

Svansskrift

Ett flertal någon åtar sig att åter-nedteckna en text med en svansprotes som här utgör en ’skrivpenna’. Svansen fäster på deras höfter eller annan kroppsdel, vilken här utgör ’den skrivande handen’. Därmed kräver skrivandet andra rörelser än de brukliga enkla handvridningarna, mycket svårare att koordinera, än mindre åstadkomma. Skrivandet blir en udda dans vars resultatinriktade rörelser framstår som godtyckliga, medan texten återges i form av en härva nedklottrade grafer vilka, även om noggrant nedtecknade, som text betraktade är omöjliga att läsas. Istället för en åter-nedteckning av originaltexten, framställer Svansskrift en märkvärdig dans och en förbryllande teckning, båda omöjliga att tyda, men väl förtjänta att förnimmas.

Svansskrift iscensätter de kedjeöverföringar mellan kropp, penna och tecken som krävs för att en text skall kunna nedtecknas och läsas. Vidare påvisar den effekterna som denna kedjerörelse har på meningsproduktion. Kärnargumentet här är att när återgivet, dvs. när det färdas genom en kedja av överföringar, skiftar språket oundvikligen sina spår och vinner därmed annan betydelse. Följaktligen påtalar denna Svansskrift även vikten av vilka verktyg, proteser, färdsätt och tecken som används för skriftens meningsproduktion.

Slutligen påvisar Svansskrift att en åter-nedteckning, om än oförmögen att återge ett original, alltid förser med ett flerfaldigande av betydelser inom vilka det obegripliga är inbegripet. Härvid påstår den att (detta) omskrivandet rör sig som, eller snarare är, en koreografi som är flera. Vidare bekräftar den att koreografi, när förstått som detta omskrivande, varken kan replikera eller replikeras, därmed inte heller vinna universellt värde, utan snarare att den alltid flerfaldigar mening och därmed åter-införlivar singularitet.

spåra

WRITING22

Varje deltagare får en öronsnäcka och en penna. Sedan inbjuds alla att i realtid åter-skriva texten de hör i sina öron, på ytorna som täcker väggarna av ett stort rum. Deltagarna får endast skriva med sin vänstra hand (högra om vänsterhänt), vilken de ska håll bakom sin rygg, medan de går längs rummets perimeter. Att skriva det man hör medan man går, dessutom utan att se sitt eget skrivande är en desorienterande koordinationsprövning. Skrivandet blir ett rörigt klotter vars meningsavsikt är omöjlig att tyda. Textens nedteckning misslyckas, men en udda, graffitiliknande skrift träder fram, vars obegripliga men märkbara grafer progressivt åter(be)skriver både texten och rummet.

Stundtals avbryter några deltagare sitt väggskrivande och träder in i rummet där de i grupper av tre sam-skriver en mening i luften, en bokstav åt gången, var och en med var sin bunt tre meter långa plaströr. Rören svajar iväg, böjer sin bana, förskjuter avsedd riktning, stretar emot fixering. Att koordinera ett enda ord blir det svåraste någonsin. Naturligtvis misslyckas de med nedtecknandet. Istället träder ett rörigt rörformigt näste fram, vars olydiga koreografier tecknar en osynlig skrift i luftens oinskrivna rum, en helt synlig o-avslöjad skrift, definitivt där för oss att förnimma.

Efter avslutad nedteckning erbjuds deltagarna att ta hem en bit av den väggtäckandeyta. Nu helt inskriven av den kollektiva skriften. Det rörformiga skriften däremot förblir ingens att behålla (om inte som tidigare förnimmelse).

Writing22 be-skriver koreografi som ett lyssnande-, gående-, tecknande-, rispande-, svängande- och slutligen misslyckande skrivande, genom vilka språket undandrar sig det egna framträdande för att genom det kunna skriva sig själv ånyo. Därför förespråkar den koreografi som ett optimistiskt projekt, genom vilket språket underkastar sina spår, för att genast’ överträda’ sig själv till andra spår. Även på bekostnad av att förvandlas till ett näste obegripliga inkommensurabla men meningsfulla (och vackra) luftburna rörelser.

bokstavera

type2

Två dansare bokstaverar en text på varandras kroppar, medan de utför en tidigare instuderad pardans. Bokstaveringen griper in i den pågående dansen, såsom dansen stör skrivandet, båda ömsom stödjande, medgivande, oftast motspjärnande varandra. För att fullfölja den dubbla uppgiften (att dansa och bokstavera) måste dansarna förhandla skrivandet med dansen, dansen med skrivandet, de båda med ens egen skrift och dans, och allt i relation till ens partners rörelser och skrivande. Reviren omfördelas, likaså förmodade hierarkiska ordningar (vem leder, när och hur, vilken rörelse leder vart, vem eller vad stödjer eller motverkar vilket utfall, vad skall tillskrivas högsta prioritet: skriften eller dansen etc.). Således inleder de två en koreografi som omprövar relationens inbördes maktordning, därmed också bereder plats för andra konfigurationer att framträda.

type2 iscensätter de svårigheter som uppstår när olika kroppar och språk bebor (interfererar i) varandra. Vidare synliggör den behovet och nyttan av ömsesidig respons (förhandling) när ett utmanande samarbete ska utföras. Avsikten är att ådagalägga koreografi som en omfördelning av förmodade revir och relationer. Därför även som den ordning som förmår upprätthålla en intern dynamik.

tangentspela

TYPED

Tre dansare lyssnar på en text i öronsnäckor och återger den på dator (type). Ibland lämnar de datorn och beträder rummet där de återger en föregiven dans medan de anpassar den till en pianosonat av Domenico Scarlatti som spelas i deras öron. Att skriva en text medan man hör den är svårt och medför stavfel, borttappade ord och feltolkningar, därmed oordning av mening. Men även öppnar texten för en ’svag’ (1) meningsproduktion som vågar ögonblickens skärpa. Att dansa en föregiven dans och samtidigt anpassa den till Scarlattis snabba skarpa cerebrala musik är också svårt och medför en omprövning av form, frasering och intensitet. Men även framtvingar en annan, ’svag’ dans som hänger sig ögonblickets skärpa.

Publiken läser textens misslyckanden i real tid, i sina smarttelefoner (via Google-map). Vidare uppmanas de bidra med eget skrivande (texten växer från utanför). De även iakttar dansen, men kan inte göra båda samtidigt (skriva och iaktta). Vad de än väljer att fokusera på, dansen eller texten, missar de oundvikligen den ena eller den andra.

TYPED visar påföljden av ett simultant lyssnande och skrivande, dvs. när man arbetar med trans-mediala överföringar. Så som när en dans anpassas till ett nytt partitur, dvs. när man arbetar med om-frasering av medel. Vidare menar den att det är just tack vare liknande omvägar, som text i likhet med dans utvinner den nerv ’svagheten’ förutsätter. Sålunda påstår den att denna koreografis anpassningsbenägenhet är avgörande för en meningsproduktion som är både ’skarp’ och ’svag’.

TYPED utmanar publikens uppmärksamhet, tvingar varje person att välja mellan att läsa/skriva texten eller iaktta/in-känna dansen. För att följa den ena måste den andre överges, alltså efterlyser den en blick som aktivt urskiljer sitt objekt/subjekt av intresse. Vidare ställer den frågan huruvida aktiviteter som att läsa, skriva, dansa och se/iaktta alla förutsätter, eller snarare förtjänar specifik, om inte egen uppmärksamhet? …kanske till och med utesluter varandra?

TYPED befattar sig även med frågor om nedslag och tangentbord (dator och piano) och gör dessutom anspråk på valsens snabba tretakt, en romantisk sådan… och förbryllas av Google-maps disseminationsförmåga… Men detta är att saker att prata om annorstädes…

(1) Ordet ’svag’ refererar här till begreppet ’pensiero debole’ (svag tanke) så som det formulerats av filosof och politiker Gianni Vattimo. Vattimos filosofi kan beskrivas som postmodern med betoning på ’ensiero debole’ (svag tanke), vilken är varken demonstrativ eller aggressiv, utan riktad mot ’pietas’ med respekt för de historiska värden vi fått i arv. Denna ’svaga tanke’ är därför en ’mjuk’ (morbido) förvandlingsprocess fortfarande benägen att förstå spåren av de gamla värdena. Vad denna ’svaga tanke’ kräver är att modernitetens grundläggande sanningar, med betoningen på objektiv sanning, grundade i ett rationellt enhetligande subjekt avstås från, till förmån för en mer mångfacetterad begreppsbildning närmare den av konsten. Redigerat från http://en.wikipedia.org/wiki/Gianni_Vattimo och http://www.filosofico.net/giannivattimo.htm