De Omutbara Milda

De Omutbara Milda (DOM) är en handfull kortlivade koreografier som stegar en dimma de inte förstår. Ojämna i sina konturer, omöjliga att begripa men lätta att ta till sig, ytterst tydliga och ovanligt klarsynta, dansar de flera korta koreografier utan början och utan slut. Rakt igenom lågmälda, genomgående milda. I varje sin ostämda ton. Som de vore bevis på vad det milda förmår. Och bereder plats för. Som de vore den ljudbilden, vars minsta åsyn plockar fram tårarna.

Denna dans föreställer sig en hårfin dimma, volatil, vidöppen. Du tittar ut över kanten, vrider ditt huvud. Någon kommer att sitta mot väggen, till förmån för sidledes plasticitet. Andra kommer att landa från yttre rymden. Titeln? De Omutbara Milda, eller Hon som tror sig vara en planet och andra berättelse, fast endast i vissa stunder. Hursomhelst, med kroppar, oavsett om en i taget eller ihop, blir det ett följe olikt en annan. Här i imman, är denna begränsning ett ypperligt tillfälle.

koreografi Cristina Caprioli
ccap-team Anna Grip, Masha Taavoniku
fotografi pavleheidler

2020 spelades delar ur De Omutbara Milda under SITE Specific Festival i Stockholm

Och där står hon

Och där står hon och dansar så tyst och finfördelad att vi tillspetsar våra känselspröt. Oss oerhört nära inpå. Genast långt ifrån.

Hon som tror sig vara en blek planet

Främlingar på avstånd med nervsystemet hängandes utanför. Tystlåtna, dansar de väldigt specifikt. Inte det minsta uppenbart. Vi ser på utan att förstå. Kanske är deras hårddiskar ännu inte färdigprogrammerade. Eller alldeles för avancerade för oss att begripa. Sedan, utan förvarning, skjuter de sina sinnen iväg och vi kliver rakt in i imman.

2lika

Flyttfåglar bland molnen, eller är de två välklädda damer på luftpromenad? Oberäkneliga, samstämda. Stiliga, hotfulla. Modevisning i Hitchcock stämning. Dansflykt för två.

Kråka

Svart fågel i leran, eller är det Madonna i regnrock? Orosladdad, viftandes. Oberäknelig, ostämd. Popvideo i vindstämning.

Endast en sida

Tystlåtna, kryper de under en tråddimma, varje rörelse noggrant återgiven, men liksom halverad. Vi ser på och saknar en sida. Ändå finns allt där, uppenbart. Dansen pågår i obestämd tid. De kommer och går. Ibland, utan förvarning, sluter de sina ögon och skjuter oss rakt in i rymden.