Ordbävning och billäsning

Bakgrund

Petrolio2 är en omtagning av Petrolio – ackumulation av materia, en koreografisk läsning av Pier Paolo Pasolinis ofullbordade roman Petrolio. Romanen är skriven i formatet av 522 skannade sidor av “Anteckningar” i nummerordning, vilka konfigurerar olika uppsättningar av fragment eller enbart titlar. Pasolini skriver med rationell precision, som romanen vore en essä, men även i ett poetiskt, ofta mycket enkelt, eller extremt elaborerat språk. Hans avsikt var att arbeta med språkets mest extrema former, från den mest komplexa intellektuella, till poesins utspridda svårgenomträngliga språk, till de språkformer som för vissa läsare förblir obegripliga, så som grekiska eller japanska, eller helt uppdiktade språk. Ordbävning och billäsning följer denna Pasolinis agenda till sin spets – att försöra och samtidigt återuppbygga ett narrativt – genom iscensatt poetik, och seriell våld.

 

Ordbävning

Texter av och om Pasolini printas på lösa blad, vilka sedan beskärs i strimlor, vidare utplaceras i följdriktig ordning på hela botten av Petrolio2 bassängen. Strimlorna bryter upp texterna, men lämnar dess mening intakt, och bassängens botten förvandlas till ett fulltskrivet blad. Publiken kliver ner i bassängen, kryper mellan orden, och läser golvet/texten i följdriktigt eller oordnad följd. Här i ombeds publiken urskilja en handfull textframgent de finner tilltalande och relevanta.

Efter en tid krypandes urskiljande läsning, föser publiken hela texten/samtliga ark till en stökig hög mitt i rummet. Detta görs mycket hastigt, med en jordbävnings ögonblickliga förstörelsekraft. Ord och meningar hamnar i total oordning och narrativet är förstört. Men en annan textmassa framträder. En ackumulation av textmateria. Vid en (simulerad) katastrofplats.

Strax därefter påbörjar publiken en kollektiv redistribution/åternedteckning av texterna. Ett ord i taget, mening efter mening långsamt återställs texterna. Denna åternedteckning kräver metod, tålamod, uthållighet och tid, men ger även möjlighet att granska texterna i detalj. Vilket möjliggör publikens nya uppgift, nämligen den att ur den stökiga högen återurskilja och sedan förvara sina tidigare utvalda fragment. Arbetet fortgår en längre tid. Och ger publiken möjlighet att fysiskt påtagligt förnimma skrivandets ansträngning men även hänförelse. Medan en diskursdrivande koreo_grafi träder fram.

 

Billäsning

Efter avslutad åternedteckning lämnar publiken bassängen och går till en näraliggande underjording parkeringsplats där de i grupper of elva sätter sig i en parkerad bil. Bilen överfylls av medverkare som därmed tvingas alltför nära inpå varandra.

Här i bilen, uppläser publiken sina utvalda textfragment. Uppläsningen sker utan manus, i en kollektivt live-redigerad följdordning som kräver varje medverkares dubbeluppmärksamhet. Ett, att de noggrant lyssnar till andras uppläsningar – för att förstå när den egna texten som bäst kan infogas i det gemensamma narrativet, och två, att de noggrant sovrar de egna texteurval – för att kunna ta ställning vilka, när och varför de som bäst kan delta i och bidra till den kollektiva uppläsningen. Med andra ord: samtliga medverkare tvingas att med största uppmärksamhet både lyssna till och läsa givna texter. Billäsningens syfte är att framställa en kollektiv uppläsning av ett kollektivt live-framställt narrativ. Från givna texter, till ett omfraserat narrativ. I en avgränsad rumslighet, i taktilt hyper-berörning med varandras kroppar och röster. Medan luftsyret förbrukas och obekvämheten blir olidligt.

 

Ordbävning och billäsning iscensätter de skingringar och ackumulationer genom vilka texten bryts isär. Och manifestaras ånyo. Det primära syftet med denna installation är att uppmärksamma framlagda texter. Och att genom en kollektiv ansträngning (och hänförelse), frammana en annan koreo_grafi.

Installationens centrala teman är RUINEN och VÅLD. Ordbävning simulerar en jordbävnings våldsamma kraft vilken orsakar men som även själv är orsakad av en våldsam omfördelning av materia. Textens omfördelning (i tal och läsning) refererar till den omfördelning av materia (här ord) nödvändig för diskurs tillblivelse. Teoretisk referens är begreppet RUIN så som formulerad av Walter Benjamin, dvs. som den formen och den rörelse genom vilka historien fortskrider och samtidigt förblir. Med andra ord, via en nedbrytning och samtidigt en omfördelning av svunnen, nuvarande och framtida diskurs. Med detta begrepp om RUINEN banade Benjamin vägen för Jacques Derridas formulering av dekonstruktion, vilken i sin tur har banat vägen för, eller snarare dominerat hela den post-moderna post-strukturalistiska teori- och konstutvecklingen – och nu detta projekt.

Projektet förhåller sig till VÅLD som den revolterande kraft genom vilken språket förmår omskriva världen, genom en nedbrytning och återackumulation av dess konstituerande narrativ. Via en självförvållad, självomvälvande omskrivande rörelsebana av själv. Genom en rationell, metodisk, obarmhärtig omprövning av givna narrativ, via ett narrativ som förmår annat än det givna inskrivna/inskrivande. Genom språkets våldsamma nedbrytande återuppdiktande. Genom poetik. Därför VÅLD som avgörande verktyg, händelse och handling. Inom konst som/och politik. I skrift och annorledes skrivande. I koreo_grafi.

Ordbävning och billäsning stödjer förståelsen av koreografi som en nedbrytning och åter-ackumulation av språk genom vilka det givna uppmärksammas och återuppdiktas – alltmedan språket öppnar sig till sig självt och omvärlden. Som den självomvälvande rörelse som förmår en redistribution av de spår rörelsen själv framträder ur och inom vilka den opererar. 

Denna koreografi därför måste förstås som en våldshändelse/våldshandling som både bryter ner och återuppbygger sin värld genom att stödja, bevara, utmana och omformulera svunnen, nuvarande och framtida koreo-grafier.

 

Förgrening

En annan version av Ordbävning kan genomföras (och har genomförts).

Istället för i Petrolio2 poolens botten utplaceras textstrimlorna på en vanlig golvyta i vilken annan plats som helst. Istället för att krypläsa böjer sig publiken över texten och läser. Istället för att iscensätta ordbävningen går publiken från de urvalda texfragment direkt till dess åternedteckning.

På två sätt.

  • Kedjenedteckning – en person ligger på ett stort pappersark utrullad på golvet och håller i en penna, en annan person lyssnar till sina utvalda texter som en tredje person viskar i hans/hennes ära, och åternedtecknar dem på papprept med den förstas hand (penna), medan en fjärde person drar i dennes kropp längst pappersarken – åternedteckningen hindras, men ett kedje-skrivande samarbete utförs, som framställer en högst märkvärdig skrift.
  • Svansskrift – se: ’grafer’

Sedan samlas publiken i grupper av fyra vid runda små bord och börjar en flera timmars lång aktivitet. På två sätt.

  • Spetsskrift – varje person åternedtecknar sina fragment på en spets, mellan och runt spetsens hål och knutar – skriften misslyckas, men samtidigt präntar sig in i spetzens textur.
  • Mikroskrift – varje person åternedtecknar sina fragment på mycket små etiketter – med en snävt ingränsad mikroskrift, och på serpentiner – i en horizontalt löpande och långtgående mikroskrift.

Denna flerskrivande Ordbävning följs av en annan version av billäsning.

Istället för i en bil sker den kollektiva uppläsningen i ett mindre och knappsbelyst rum, där samtliga medverkande ligger på kuddar och andra mjuka ytor på golvet, där de uppläser sina fragment från sina spetsar, etiketter och serpentiner. Ord och meningar gör sig svårtydbara. Uppläsningen försvåras. Språket skingras, men händelsen uppenbarar ett annat språkbruk. Oläsligt, stundtals obegripligt, men alltid noggrant läst, åternedtecknad och uttalat.