Petrolio2

Petrolio2 – föranledning 

November 1975 mördades Pier Paolo Pasolini. Hösten 1992, nästan 20 år efter hans tragiska död, publicerades hans sista ofullbordade roman Petrolio. November 1994 presenterade jag Petrolio – ackumulation av materia, en koreografi riktad mot Pier Paolo Pasolinis politiska poetik – ett arbete som tvingade mig omvärdera min uppfattning av koreografi och riktade spåret jag ännu vandrar. November 2014, efter ett tjugoårigt arbetskontinuum, återgår jag till Petrolio – ackumulation av materia, och till Pasolinis angelägenhet – ännu en gång för att ifrågasätta hur och varför koreografi. 

Att arbeta med något från så långt bakåt i tiden är skrämmande, men produktivt. Tidens svindel gör sig tydligt påtaglig. Att inget ändrats blir alldeles klart. Jag ler med ängslighet åt tidigare tappra försök, undrar över dagens tapperhet, antagligen lika naiv som då. Om än lika välmenande. Förvånas av dåvarande förbehållslösa ton. Av modet, så våldsamt självsäker, om än omedvetet. Inser att det krävs en nybörjares energiska ovetande för att våga ansatsen som med smittande entusiasm vågar påstå det man varken kan eller förstår. Längtar inte alls tillbaka. Utmaningen pockar ändå på. Varför återgå? Därför fortgå. Om än inte lika entusiastiskt så fortfarande med samma hänförda ansats. 

Och överallt, Pier Paolo Pasolini. Ännu idag en förebild, en koppling till det eftersträvade. Språket, poetiken, stramheten, våldet, den intellektuella ansträngningen, det visuella vältrandet, maktpolitiken, barrikaden. Framförallt kvinnofiguren. Allt som ännu upptar min tid och föga kraft. Pasolini spårade mina trevande stegande steg. Det är ett privilegium att återuppta det som varit – mitt nuläge. Mitt fortskridande vilse-stegande steg. Nu i sällskap med nya medarbetare, i ett nytt sammanhang. Mycket har skett sedan dess. Koreografi vågar mycket mer än vi förmådde då. Publiken deltar, är kritiskt medgörlig. Åtminstone några. Pasolinis fasa inför konsumtionsdystopin har blivit vår normalitet. Ändå står vi här och påstår en gest. Återigen med naiv optimism. Petrolio2 är ett nu och ett här, en plats som ’revolterar’ sig inåt och vecklar sig utanför. En ansats som bekräftar ansatsen. I och mellan kroppen, orden och allt det som förblir brukbart obegripligt. Vad det blir vet jag återigen inte.  

cc, Maj 2014

Petrolio2_141110_1090

Bakgrund till Petrolio2  

Petrolio – ackumulation av materia (1994) var en föreställning som kretsade kring poeten, filmaren, samhällskritikern Pier Paolo Pasolini och hans arbete. Specifikt, hans postumt publicerade roman Petrolio, vilken angav förställningens manus och ljudspår. Föreställningen tog plats i två olika rum som adresserade två skilda motiv: ett, den poetiska textens bio-politik vilken iscensattes på teaterns lilla scen och två, vardagens sociala koreografi vilken skedde i ett näraliggande underjordisk parkeringshus.   

Vid ankomst fick publiken bege sig till parkeringshuset där fyra manliga dansare spelade en (koreograferad) fotbollsmatch bland parkerade bilar, prästkappor, mjölpåsar, vattenbaljor fyllda med ålar och en videovisning av Pasolinis sista intervju vilken utgjorde händelsens ljudbild. Koreografin var performativ och av installationskaraktär, där publiken kunde fritt röra sig innanför händelsen. Även om omedvetet, detta upplägg föregick min nuvarande syn på koreografi som ett reglerat spel vars utfall förblir okänt. Eftersom det avgörs av det performativa samspelet mellan spelare och åskådare, vilka varken åskådar eller förnimmer sig själva eller varandra utan själva spelet, det vill säga den kollektiv koreografi de själva bidrar till att framställa (1).   

Denna första (spel) koreografi uppmärksammade Pasolinis livslånga omsorg för ungdomen, inte minst fotbollens ungdomskultur, vilken i Italien drivs av den katolska kyrkan. Här fick fotbollsspelet (och de unga manliga dansarna) stå som metafor för Pasolinis obegränsade kärlek till underklassens (manliga) ungdom, och för hans livslånga konflikt mellan sin katolska tro, politiska klasskamp och homosexualitet.  

Efter denna inledning, fick publiken vandra tillbaka till teatern och beträda lilla scenen som var helt insvept i vit päls. Pälsen täckte golvet, bakväggen, publikstolarna. Rummet omslöt sig i sig självt, synfältet kom i oskärpa, ljudet dämpades och stämningen blev påtagligt taktilt intim. Rummet stod som metafor för det oskrivna bladets vitt-blanka släta yta, över vilken skiften (white writing (2)) kan och samtidigt hindras nedteckna sin mening. Här framställd som varken slät eller blank, utan snarare som en (levande) grumlig yta vars rörelse smetar ut och förvränger både skriften och språket. I detta vitt-grumliga rum utförde fyra kvinnliga dansare, klädda i gråa snäva kjolar och cardigans (borgerlig klädkod) utförde en dynamisk, men mycket återhållen abstrakt/icke figurativ vit koreografi som återgav en rad kvinnofigurer hämtade från Pasolinis filmer, vars gester nedtecknades mot den vita pälsbakgrunden (grumliga blad). Vid givna tillfällen, projicerades Pasolinis textcitat mot pälsbakgrunden, där de sattes i rörelse, dels på grund av pälsen, vars ojämna yta suddade ut tecknens konturskärpa, men även via en rad (då analogt framkallade) förvrängningar så som skingring, ackumulering, svajande böjelser och spegelomvändningar av grafer och mönster som fick texten att dansa och med det även dess mening. Stundtals hördes Pasolinis citat, upplästa av en nyhetsankare från SVT Aktuellt, vars icke-affekterade läsning överlämnade textens hermeneutiska tolkning till åskådaren. Andra ljud rörde sig i rummet; lätta steg stegande omkring, klättrade upp och ner från en trappa, högljudda röster ekade från en bar, ett tåg passerade förbi, regn droppade överallt. Dessa ljud kom från 18 högtalare utspridda i rummet som gjorde att publiken kunde förnimma ljudet som en rumslig koreografi. Föreställningen avslutades till tonerna av Bachs Goldberg variation BWV 988 nr 1 spelad (och hummad) av Glenn Gould (Pasolini betraktade Bachs musik i Goulds tolkning som det främsta exempel på sammansmältning av stramhet och poetik).  

Denna andra (kvinno-) koreografi adresserade Pasolinis livslånga kärlek till kvinnofiguren, och engagemang i språkliga frågor mer specifikt, hans intresse för hur semiotiken agerar inom skrift, film och politik. Vilka är de intressen som ännu idag dominerar mitt arbete.  

Det är alltså relevant för mig att nu återgå till Petrolioackumulation av material, för att däri kunna spåra det som är, och ännu inte är avgörande. För att i Pasolinis anda, med återhållsamhet upprätthålla o-återhållen tro på språket, och poetikens politik. 

(1) Denna läsning av ‘spelet’ är djupgående informerad av Hans Georg Gadamer och Jacques Ranciére. 

(2) ‘White writing’ begreppet introducerades av Roland Barthes, och beskriver ett skrivande potentiellt obehindrad från omständighetens betingelser.  

 Petrolio2_141110_1114

Petrolio2  

Scenen invaderas av en tom vitglänsande bassäng inom vilken sju dansare och en författare återger scener ur filmen Saló – eller Sodoms 120 dagar av Pier Paolo Pasolini, medan författaren Johan Jönson högläser texter han skrivit i direkt referens till Pasolinis författarskap. Dansarna utgör en lyssnande köns-obestämda lyssnarskara som stundtals trans-morfar till flertydiga organismer (kreatoider) och krälar längst bassängväggarna. Mot rummets bakre vägg hänger fyra skärmar: en återger Saló filmen (ljudlös), en visar Glenn Gould som spelar (och hummar) Bachs Goldberg variationer BWV 988. Två skärmar återger i realtid det som sker inom bassängen.   

Scenen invaderas av en tom vitglänsande bassäng inom vilken sju dansare återger scener ur filmen Saló – eller Sodoms 120 dagar av Pier Paolo Pasolini, medan författaren Johan Jönson högläser texter han skrivit i direkt referens till Pasolinis författarskap. Dansarna utgör en lyssnande köns-obestämda lyssnarskara som stundtals trans-morfar till flertydiga organismer (kreatoider) och krälar längst bassängväggarna. Mot rummets bakre vägg hänger fyra skärmar: en återger Saló filmen (ljudlöst), en visar en You-tube clip med Glenn Gould som spelar (och hummar) Bachs Goldberg variationer BWV 988. Två skärmar återger i realtid det som sker inom bassängen.  

Publiken kan sitta på läktaren och med kikare iaktta händelsen som återges i skärmarna (eftersom bassängens insida förblir osynlig) eller kan ställa sig vid bassängens kant och iaktta händelsen ovanifrån. När författaren har läst klart, lämnar han poolen och tre kreatoider kryper upp på bassängens framkant (tunga) där de övertar berättandet genom en live-redigerat kollektiv högläsning av textfragment från Marquis de Sade, Johan Jönson och Pier Paolo Pasolini som kretsar kring kropp, kön, sadism, homosexuell njutning och politik. 

Petrolio2 är en själv-om-vältande version av sin förlaga. Den tomma bassängens vitglänsande, kalla, kala, omringande väggar ersätter förlagans vita, mjukt insvepande päls-rum. De köns-obestämda kreatoiderna ersätter originalets man/kvinna könsuppdelning. Istället för förinspelad, återges nu texten live. Istället för Pasolinis citat uppläses nu texter av Johan Jönson (i min mening vår tids svenska närmaste motsvarighet till Pasolini). Pasolinis roman Petrolio anger inte längre narrativet, utan öppnar språket för de Sades, Jönsons och kreatoidernas utsagor.   

Mer så. I originalet var det seendet som angav förnimmelsen, nu är det lyssnandet som triggar det sinnessensibla. Här hindras seendet, och specificeras. Lyssnandet upphöjs, och överträds. Istället för att omsluta språket, särskiljer nu rummet kroppen. Och i sin nedsänkta slutenhet bryter upp språket, och kropparna. Genom en hårt strukturerad, men performativ koreografi, där poesi och politik är en och samma gest. 

Petrolio2 är en våldsam plats som revolterar sig inåt och utåt. I och genom en poetisk nedsänkning som bekräftar sin politiska ansats. I och mellan kroppen inte längre människa, i och mellan orden inte längre text. Dess mening återigen svår att hantera. Men möjligt att uttalas/göras. 

cc, november 2014 

Koreografi Cristina Caprioli och samtliga medverkande 
Medverkande Ulrika Berg, Philip Berlin, Pavle Heidler, Emelie Johansson, Sebastian Lingserius, Louise Perming, Pontus Petterson och gäst Johan Jönson
Text Johan Jönson, Marquis de Sade, Pier Paolo Pasolini 
Film (YouTube) Pier Paolo Pasolini Saló – eller Sodoms 120 dagar (1974)   
Musik Bach Goldberg variationer BWV 988 spelade av Glenn Gould  
Rumslighet Cristina Caprioli 
Konstruktion Johannes Fäst
Teknisk samordning Angela X Ariza 

OBS! När Petrolio2 inte spelas förvandlas rummet till installationen POOLLOP

Petrolio2 rider