cloth projekt

Projektet cloth börjar bokstavligt med ett väldigt tygstycke, tunt, tätt, mjukt och slätt. Alltså från en formbar yta man kan täckas och tystas ned av, men även ta form genom, vinna textur ur, synliggöra sin plats i eller gömma sig bakom… och genom det framställa en (fiktiv) koreografi.

Projektet förespråkar koreografi som ett täckande snarare än ett avslöjande av form/mening. Ett sätt att avtäcka genom att dölja – i både konkret och metaforisk mening. Att täcka och åter-täcka är därför projektets systematiska tillblivelsestrategi. Genom flerfaldiga omtagningar som omprövar seende och språk. Handgripligt och virtuellt. cloth refererar till begreppet veck såsom beskrivet av filosofen Gilles Deleuze genom hans läsning av Gottfried Wilhelm von Leibniz och barockestetiken. Vecket står här för den draperande vändning över sig självt av en yta, genom vilken den ytans ’yttre skikt’ framställer (simulerar) ett virtuellt ’innerligt djup’, alltså inte genom att avslöja (utlämna) sig själv, utan snarare genom att vecka sin utsida och däri, i veckens snäva vändningar underkasta sig ljusets ’avslöjande’ klärobskyr.

Projektet argumenterar för ett, genom konst, av-slöjande av det avvikande, förbjudna, censurerade, eller det på annat sätt tvingade ’under cover’. Men även för det självmant undanröjda och fördolda. En en rad centrala frågor om makt adresseras, samtidigt som det icke avslöjande täckandet uppmärksammas som en valbar politisk strategi. Avsikten är att låta den konstestetiska erfarenheten föra en diskussion om det fördolda i sociala, kulturella och politiska termer.

cloth utgår ifrån liveinstallationen filt (under cover) som hade premiär i april 2011 vid Moderna Museet i Stockholm, vilken omformas för att på olika sätt kunna återtäcka/avtäcka täckandet av kvinnans gest.

Koreografi Cristina Caprioli
Medverkande Emelie Johansson, Cilla Olsen och andra ccap-medarbetare
Fotografi och bildspel Håkan Larsson
Film och redigering Madeleine Lindh
Grafisk design Eleonora Bergendal

 

cloth live
Två kvinnor dansar under ett stort täcke. Täcket döljer hela händelsen och hindrar varje rörelse, alltmedan det draperar ett hav av böljande veck på vilka ljuset nedtecknar en koreografi av klärobskyr – där det täckta (av) slöjas ånyo.

Installationen refererar till barockestetiken via Maurizio Cattelans installation ”All” (2007). Presenteras i museer, konstgallerier och andra offentliga platser – varar i tre timmar.

Premiär i april 2011 vid Moderna Museet i Stockholm som del av festival:display.

 

cloth interaktiv
cloth live utförs av publiken med ccap-dansarnas vägledning. De medverkande engageras i en taktil interaktivitet i det dolda, och varseblir en intim händelse som de själva framställer men inte kan se. Besökare som valt att delta från utsidan (ovanpå täcket) beskådar händelsen som en vacker och hotfull bild.

cloth live och interaktiv har presenterats i Stockholm, Katrineholm och Umeå hösten 2014 och sedan igen i Stockholm hösten 2015.

cloth ovan 110404_1285

cloth objects  

TVÅL 
Samma bild infogas i tvål, här konstitutiv för denna koreografi. Bilden kan endast framträda om tvålen förbrukas, vilket i sin tur förbrukar bilden. Tvålen är en bruksvara (ett objekt) vi använder för att tvätta vår (nakna) hud, därför ett objekt som har en hygienisk men även sinnessensibel funktion med sensuellt/erotiskt triggande effekt. Tvålens svepande rörelser framställer en koreografi, framförd av våra kroppar i intimiteten av ett vardagligt sammanhang. Denna tvål som innesluter, eller snarare ’är’ en koreografi, föreslår en annan förståelse av både koreografi och bild, nämligen den av ett materiellt objekt som, när satt i rörelse (när använt), förnims genom att konsumeras, mer så, genom en nedbrytning av dess materialitet. Med andra ord, denna tvål (också bild genom koreografi) förkroppsligar en bruksvara med tydlig funktion, vars användning gör att koreografi (och dess bild) kan ägas och förbrukas, men inte behållas. Och förvandlar sitt objekt till ett ‘ting’. 

Denna tvål-koreografi-ting utmanar den ofta förutfattade skiljelinjen mellan bruksvarans givna handgripliga materialitet och värde och konstsubjektets efemära brukslöshet. Samtidigt påstår den att både tvålen och koreografi är likvärdigt handgripliga som efemära eftersom båda kan köpas, hållas, och användas (och här menas att åskådning implicerar ‘användning’), genom vilket de även förvandlas till ’ting’ som kan förnimmas men aldrig någonsin behållas. 

TRASA 
Samma bild vävs inom texturen av ett antal trasor/disktrasor, här konstitutiva för denna koreografi. Bilden kan endast framträda genom en användning av trasan, vilket i sin tur förskjuter bilden.  

Trasan är en bruksvara (ett objekt) vi använder för att rengöra andra objekt i vår omgivning, mer så, som avståndsskapande manick mellan vår hand och smutsen som ska tvättas bort. Bilden som är sammanvävd inuti trasans textur påstås här framträda genom rörelserna mellan trasans skyddande yta och dess funktion, dvs. mellan handen och smutsen – genom en koreografi av hushållsgester, framförd av tvättandets svepande rörelser under det ständiga veckandet och kramandet av trasan. 

Avsikten är en sammansmältning av bild och koreografi i termer av ett konstsubjekt som väver sig inom ett objekt (här en bruksvara) vilket (subjektet) när använt (konsumerat), genom gnuggandet av dess gästande yta mot omgivande smuts, förvandlar det gästande objektet till ett ’ting’ i rörelse. I förlängningen påstår TRASA även att både användaren och bilden/koreografin, genom dessa gnuggande rörelser, vinner en ny (gemensam) materialitet. Mer så, de vinner en annan (intra-beroende) förmedlingskraft. 

Därutöver synliggör trasan behovet av protestetiska överföringar mellan verktyg, handling och syfte för att subjektet i fråga, eller vilket subjekt som helst, skall kunna förmedlas, eller förmedla sig självt. Koreografi och mottagare, framställda av subjektets rörelse, kommer därför att förnimmas varken genom seende, eller beröring, utan snarare genom ’användning’. Mer så; TRASA antyder att varje konstsubjekt kan köpas, användas och gemensamt framställas, men aldrig beslagtas och behållas. Vidare påstår trasan att, när sammanvävd med ett objekt (nu ’ting’) samt framställd genom den koreografi som sker mellan brukarens rensande rörelser (nu både framställare och användare/konsument) och ytan som ska tvättas, växer en koreografi innanför den tunna skiljelinjen mellan smuts och idén om avsaknaden av smuts. Detta kan ge sken av att antyda till det ökända begreppet ’ren dans’, men som egentligen, om vi tillåter oss en vågad tankevurpa, både ifrågasätter själva idén om (icke) smuts, och tillika beskriver den ’mest kongeniala platsen’ för en koreografis tillblivelse, nämligen den mellan en befintlig gest och idén om en möjlig alternativ gest. 

Slutligen, TRASA föreslår koreografi som händelse/ting vilken undandrar sig seendet, ger upp sitt revir, vinner trans-förmedlande kraft, vinner bruksvärde, växer samman med en protes, bebor mellanrummen mellan en yta och nästa, bestrider renhetsbegreppet, och genom att underkasta sig gnuggandet, vikandet, åtstramningen, rider med de vardagliga rutinerna av ett hushålls-liv, alltmedan den underhåller idén om ett annorstädes – mellan en handgriplig smuts och en imaginär (annorledes) smuts. 

Centrala teman 
Centrala teman för TVÅL och TRASA är försvinnande och konsumism. 

Båda utmanar uppfattningen om koreografi som en efemär händelse, utan bestående materialitet, som vi varken kan gripa eller behålla, och ävenledes utmanar de idén om fotografi som en fixerad bild med bestående materialitet som kan ägas och förvaras. 

TVÅL förespråkar koreografi som det som uppstår genom en nedbrytning av den egna materialiteten, och vars subjekt framställs (och bevaras) genom dess försvinnande. TRASA förespråkar koreografi som en rörelse mellan protes, handling och mottagare genom vilken subjektet väver in sig mellan smuts och idén om annorledes smuts. 

Både TVÅL och TRASA tror att smuts och idéer, konst, bilder, vardagliga rörelser, hushållsrutiner, subjekt, objekt, ting och andra tingligheter opererar genom de kontinuerligt sammanvävande och överförande rörelserna av koreografi. Här, där och annorstädes. 

 

cloth högar 

TRANS_hög 
Den krypande kvinnliga figuren kopieras på flera transparenta overheadblad samlade till en hög. Bladen avses platsa over kartor, tidningar, texter och andra färgrika bilder som den genomskinliga figuren bebor, överträder och kryper bortom. Besökare välkomnas att kostnadsfritt ta hem den transparenta bilden, så att figuren skall kunna fortsätta krypa och överträda människors privata minnessaker. Den transparenta bilden trycks även i affischformat vilket, när lagd över en vägg, ett hörn, fönster eller annan bredare yta fortsätter tillåta figuren att krypa bortom givna scenarier. 

HUD_hög 
Samma bild, nu oigenkännligt liten, tatueras in i mindre hud-liknande rosa gummi (fejkad grishud?) vilka samlas i en hög i oordning. Figuren kan knappast skönjas och hennes gång undflyr åskådarens blick, medan hon kryper inuti gummits materialitet. Bilden, nu inpräntad i (hud) gummit vinner en påtaglig taktil materialitet att förnimmas via beröring snarare än blick. Det är upp till åskådaren att bestämma huruvida denna beröring blir en smädlig sådan eller inte. Gummibilderna kan kostnadsfritt tas med för att brukas som musmatta, tekanneunderlägg etc. 

Centrala teman 
Centrala teman för TRANS_hög och HUD_hög är gränsfallsblicken och gränsfallsberöringen, med andra ord, de snabba och ostyrbara skiftena som löper mellan empatisk och smädlig respons. De två högarna antyder att ett konstobjekt alltid är ett manipulativt subjekt som spelar , om inte triggar åskådarens erotiska, ofta smädliga begär (som självmant objektifierar sitt subjekt) men som även stimulerar åskådarens etiska behärskning varpå ett ömsesidigt erkännande av subjektivitet uppstårhär mellan åskådaren och kvinnofiguren, och dennes flyktrörelse. 

Högarna utmanar förståelsen av koreografi som en mediespecifik immateriell händelse, vilken åskådaren varken kan gripa eller behålla, och förespråkar den trans-mediala, trans-modala och påtagliga upprepningsbarhet av dess subjekt. Mer , de påstår att koreografi förmår upprätthålla sitt subjekt medan den undandrar sig blicken och ger upp för affekt. Högarna erkänner figurens tvetydiga förförande karaktär och med det direkt antyder till både koreografi och fotografi i vidare mening. Med andra ord erkänner de att både koreografi och fotografi opererar mellan begäret att bli sedd, berörd (och att beröra), dvs. brukad, förbrukad, även missbrukad och dess motstånd till beröring, beskådning och annan beslagtagande gest, inte minst genom det själv-undandragandet, genom vilket bilden lämnar scenen för annorstädes.